Kopiornas stad
Jag ser lookalikes överallt. Ta min klass. Där går en tjej som är lik en vän som inte lever längre. Därför blir jag extra glad när jag ser min klasskompis. Ofta så kan jag komma på mig själv att bara stå och stirra på henne. Då blir det lätt lite konstigt. På kåren brukar jag prata med en tjej som en kopia av en som jag varit kär i. Det blir också lite konstigt.
Nu väntar jag bara på att Michael Jackson skall gå över Campus, sippande på en kaffe med mjölk. Jag kommer troligtvis att vara avmätt vid det laget.